Brott mot mänskligheten

Befinner mig just nu i Finland på sommarlov. Eller, sommarlov och sommarlov. Eftersom jag haft för många andra trevliga saker för mig hemma så har jag knappt pluggat något alls till omtentan i förvaltningsrätt än, så det måste jag sätta igång ordentligt med medan jag är här. Plus att jag ska hinna med att hälsa på alla släktingar och helst hinna ligga lite på bryggan och njuta av den finska sommaren också.

Anyway, imorse när jag åt frukost satt jag och bläddrade lite slött i den lokala tidningen och hittade följande lilla insändare. Det var hemskt nära att jag satte kaffet i halsen när jag såg att Harry i Skaftung tyckte att fridlysning av skarv är ett brott mot mänskligheten, eftersom det inte riktigt stämmer överens med det som jag har fått lära mig. Men, det kanske finns någon speciell reglering som gäller på den finländska landsbygden.

image

Annonser

Hej!

Det har varit en oerhört intensiv, händelserik och trevlig vår på alla sätt och vis. Förvaltningsrätten, distanskursen i internationell politik och utökat ansvar på jobbet gjorde att jag periodvis hade ett tempo som motsvarade två heltidsjobb och att jag därför blankade min första tenta någonsin för att två dagar senare skriva absolut toppbetyg på en annan tenta. Nu ska jag få uppleva hur det är att plugga juridik på sommaren och skriva omtenta i augusti, men först ska jag hinna läsa en kurs om internationella konflikter, jobba både på gamla sommarjobbet och på advokatbyrån samt koppla av i två veckor hos släkten på andra sidan Östersjön. Trots att jag har mer att göra än någon annan sommar tidigare har jag ändå en känsla av att den här sommaren kommer att bli den bästa sommaren hittills.


Favorit i repris – Hur man gör rättegångskostnad aningens roligare

2010/10/15

Av de 72 långa, tråkiga sidorna om rättegångskostnad har jag nu tagit mig igenom varenda en. När jag igår kväll blev klar med den sista sidan kändes det som en stor sten lyftes från mina axlar, för äntligen var jag helt klar med rättegångskostnadskapitlet och kunde gå vidare och koncentrera mig på lite roligare saker. Men vägen till den sista sidan var inte helt lätt, många gånger tänkte jag ge upp, men med hjälp av lite jävlar anamma och godis så gick det bra.

Det finns nämligen ett sätt att göra det mesta, inklusive rättegångskostnad, lite roligare. Gå till valfri affär som säljer godis och plocka ihop en stor påse lösgodis (det här är inte rätt tillfälle att knussla), och häll upp godiset i en stor skål när du kommer hem. Plocka sedan fram penna, anteckningsblock, Rättegång 3 och lagboken. För varje avklarad sida i Rättegång 3 får man ta en godis, för varje avklarad underrubrik får man ta en godis till och för varje avklarad huvudrubrik får man ta två godisar. Lägg även till en godis för varje lagrum och en godis för varje full sida i anteckningsblocket. När hela kapitlet till sist är avklarat får man med gott samvete ta resten av godiset och lägga sig och titta på en bra film.


Favorit i repris – Min gamla lagbok

2010/08/26

Jag är egentligen ganska dålig på att vara ledig. Jag gillar att ha mycket att göra, att bara sitta still och vänta på att saker ska hända är inte riktigt min stil. Men, efter en sommar full av jobb och andra, roliga aktiviteter lovade jag mig själv att jag skulle ta vara på den här veckan, min lediga vecka innan skolan börjar igen. För en gångs skull skulle jag med gott samvete ligga i sängen länge på morgonen, äta långa frukostar och rida på härliga långturer. Faktum är att jag har överraskat mig själv och lyckats riktigt, riktigt bra med detta, sånär som på ett litet missöde. När jag ändå var inne i stan igår så åkte jag förbi universitetet och köpte en ny lagbok.

Min gamla lagbok är från 2008. Den köpte jag måndagen den 1 september 2008, bara några minuter innan jag skulle träffa min JIKen-arbetsgrupp för att göra de första övningsuppgifterna i Höökens studiematerial. En av uppgifterna var att blädda i just lagboken för att få lite koll på hur den var uppbygd. Jag var den enda som hade lagbok med mig (eftersom jag precis hade köpt en), så min lagbok fick hjälpa oss med den uppgiften. Sedan den dagen har min lagbok fått vara med om mycket. Den har varit utomlands, följt med på små resor till Norrland, legat i solen på en brygga och värmt sig och till och med fått följa med till stallet några gånger.

Min gamla lagbok är således en ganska berest och världsvan lagbok. Den har varit med om ganska många saker som jag är säker på att många andra lagböcker aldrig ens skulle kunna föreställa sig. Desstom besitter den en hel del kunskaper och kan med hjälp av en snillrik färgkodning berätta om det är fråga om ett överskjutande uppsåtsrekvisit i ett visst straffbud eller vilken rättslig princip som kan vara relevant vid användadet av ett lagrum. Men, stor världsvana och mycket kunskaper är i många fall ett tecken på att man uppnått en aktningsvärd ålder. Och med stigande ålder kommer tyvärr ofta små skavanker. Helt plötsligt är man helt enkelt inte i lika bra form längre som när man var ung.

Min gamla lagbok har nog haft en ägare som inte alltid har varit så snäll som hon borde ha varit. Min gamla lagbok hade förtjänat en ägare som behandla den med ömhet, inte en ägare som tappar den i golvet och rycker och sliter i den. Detta har inte varit så bra för min gamla lagboks hälsa, så nu, vid två års ålder, får min gamla lagbok gå i pension. Den har nu intagit en hedersplats i bokhylla (vilket den har förtjänat, för det är något speciellt med ens första lagbok) och får nu se en ny, yngre förmåga ta över. Förhoppningsvis kommer min nya lagbok att tjäna mig lika väl som den gamla.


Favorit i repris – Jakten på den perfekta pennan

2010/02/07

När jag läste arbetsrätt hade jag en lärare som, när någon fnissade till lite på ett seminarium, förkunnade hur viktiga frågeställningar det var vi sysslade med. Juridik i allmänhet och arbetsrätt i synnerhet var inget att ha roligt åt, utan man måste ta allt på största allvar (vilket förövrigt damen som höll i ett seminarium i speciell fastighetsrätt häromveckan också gav intryck av, men då var det såklart fastighetsbildning och liknande som var det absolut viktigaste av allt).

En del av mina juridikstudier som jag tar på mycket stort allvar är att hitta den perfekta pennan. Eftersom jag lär mig bäst när jag skriver så ägnar jag i perioder många timmar om dagen till att skriva, skriva och åter skriva. För hand ska det vara, att skriva på datorn fungerar inte riktigt eftersom det då finns för mycket annat som lockar (ja, jag har lite svårt att hålla mig ifrån facebook, spotify och diverse bloggar om datorn är på). Jakten på den perfekta pennan är därför något väldigt viktigt, eftersom jag gärna vill ha en penna som är skön att hålla i och som ”flyter” ordentligt över pappret när jag skriver.

Får några veckor sedan hittade jag äntligen en helt perfekt bläckpenna, en penna som gjorde det till en njutning att skriva. Men nu har bläcket i pennan tagit slut, och följaktligen går det inte att skriva med den längre. Tyvärr är det en reklampenna från något företag som är helt okänt för mig, så jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få tag i en ny. Jakten på den perfekta pennan fortsätter alltså…


Favorit i repris – En jur studs nyårslöften

2010/01/04

Jul och nyår är över för den här gången och snart är det dags att återvända till vardagen. Själv drar jag på det så länge som möjligt och kommer inte att sätta min fot på universitetet förrän på torsdag. På torsdag är det återigen dags att sätta sig på en inte allt för bekväm stol (fast stolarna skulle i och för sig kunna vara mycket obekvämare än vad de är) och försöka insupa så mycket kunskap som möjligt. Tentan närmar sig, och det skulle ju vara kul att inte behöva plugga som en idiot de sista dagarna, utan kanske ta det lite lugnt också och suga ännu lite mera på julkaramellen. (För att det ska bli verkligen skulle det dock behöva ske ett smärre under, med tanke på hur oflitigt jag har studerat.)

Ett nytt år har precis börjat, och det brukar ofta betyda att nya nyårslöften har avgetts. Personligen tycker jag inte att man ska lova något som man inte kan hålla, varför jag väldigt sällan ger några nyårslöften, men i år tänkte jag göra ett undantag. Hittills har jag klarat mig riktigt bra på juristlinjen, men ibland har det varit lite för nära gränsen för att det ska kännas betryggande. Därför har jag faktiskt avgett tre nyårslöften i år.

§  Förbereda mig ordentligt inför seminarierna.

§  Plugga mer och snacka mindre skit.

§  Tänk positivt! Det ÄR roligt att plugga.

Nu ska vi se hur länge jag klarar av att hålla det här…


Favorit i repris – Det var en gång ett fossil, en historiker och en tråkmåns

2009/10/15

I morgon har jag årets sista seminarium på förmiddagen och årets sista föreläsning på eftermiddagen. Nästa gång jag behöver infinna mig på universitetet är först den sjunde januari då det är dags för den sista undervisningen på C3:an före tentan.

Under de (nästan) tre terminer som jag avverkat hittills har jag haft en hel del föreläsningar med flertalet olika föreläsare. Den stora merparten av dem har varit duktiga på det de gör, vilket har gjort det både lärorikt och trevlig att lyssna på dem, medan vissa kanske borde försöka få andra arbetsuppgifter eftersom storföreläsningar nog inte riktigt är deras grej. Efter alla dessa föreläsningar har jag börjat urskilja ett mönster bland föreläsarna, de flesta verar vara stöpta i någon utav följande former.

§  Fossilet. Kvarleva från svunna tider som säkerligen har traskat omkring i Juridicums korridorer sedan avtalslagens tillkomst år 1915. Ingen vet egentligen varför de är kvar, dem själva inberäknat. Tycker att allt var bättre förr och är emot modernisering av lagarna (varför ändra ett vinnande koncept liksom?). Vägrar envist att använda Power Point-presentationer för att förenkla för studenterna eftersom datorn är en hemsk modernitet som vi skulle klara oss lika bra utan. Ses ofta tillsammans med historikern bläddrandes i lagböcker från 1800-talet.

§  Historikern. Ägnar åtminstone första timmen av en tvåtimmarsföreläsning till att förklara den historiska bakgrunden till ämnet som ska behandlas. Jämför gärna med den historiska utvecklingen i andra länder och anser att kursen i rättshistoria är den viktigaste på hela utbildningen och därför borde omfatta 30 hp. Minst.

§  Klämkäcka energiknippen. Detta är ofta en kvinna i medelåldern som förtvivlat försöker framstå som ung och levande och som vill att alla ska tycka att just hennes ämne är det roligaste i hela världen. Hon gestikulerar vilt och förflyttar sig över hela hörsalen medan hon pratar, eftersom det är enda sättet för henne att få utlopp för sin energi.

§  Lagtextnissen. Minst hälften av föreläsningstiden ägnar lagtextnissen åt att, just det, läsa lagtext. Eftersom lagtextnissen har sitt arbetsrum vägg i vägg med historikern så ägnas en stor del av den andra halvan av tiden åt att berätta historian bakom just lästa lagtext. Eller att förklara paragrafens innehåll genom att läsa lagtexten en gång till.

§  Pajasen. Har ofta föreläsning i det tråkigaste av tråkiga ämnen, och måste, för att hålla sig själv vaken, ta alla tillfällen i akt att dra en rolig historia eller berätta en knasigt exempel. Tyvärr är det oftast bara föreläsaren själv som skrattar för att det är roligt eftersom det som han berättar ofta inte är roligt utan bara ett exempel på dålig juristhumor.

§  Sagoberättaren. De klämkäcka energiknippenas motsats. En lugn och trygg person som med inlevelse lotsar studenterna genom föreläsningen likt en saga. Först introduceras ämnet, sedan byggs handlingen och konflikter upp och vilka får sin lösning i slutet, tillsammans med en trevlig liten sensmoral som man kan ta med sig till tentan.

 §  Tråkmånsar. Släpar sig in i föreläsningssalen minuten innan föreläsningen är tänkt att börja och talar monotont och utan uppehåll i exakt 45 minuter, då det bryts för rast. Fortsätter efter exakt 15 minuters paus i 45 minuter till i samma stil och märker inte ens att hälften av studenterna aldrig kom tillbaka efter rasten, och att hälften av de kvarvarande studenterna sitter och sover under föreläsningen.

 §  X2000. Likt en stormvind drar denna föreläsare in i hörsalen och sätter upp ett högt tempo redan från början. De stackars studenterna får kramp i handleden efter en kvart av höghastighetsantecknande men hinner ändå inte ens skriva av stödorden på Power Pointen. Slutar gärna en kvar före utsatt tid, vilket studenterna är mycket tacksamma för då de är lika utmattade som efter ett maratonlopp. Umgås oftast med något klämkäckt energiknippe eftersom ingen annan orkar hänga med i hans tempo.


%d bloggare gillar detta: