Månadsarkiv: oktober 2009

Vi måste kunna förlåta

Biljana Plavsic har släppts av den svenska regeringen efter att ha suttit i svenskt fängelse sedan år 2003. Hon är dömd för brott mot mänskligheten av ICTY (International Criminal Tribunal of Former Yugoslavia) till elva års fängelse.

Brott mot mänskligheten är ett ganska hemskt brott, milt sagt. Faktum är att det nog är ett utav de värsta brott man kan göra sig skyldig till enligt min mening. I artikel 5 i ICTY:s stadga sägs att brott mot mänskligheten är bl.a. mord, utrotning, tortyr, våldtäkt och förföljelse p.g.a. folks religion, ras eller politiska åsikter. Det sistnämnda är det som Plavsic dömdes för.

I och med att Plavsic nu avtjänat två tredjedelar av sitt straff (hennes tid i fängelse räknas från 2001) så har hon i enlighet med svensk praxis på området förstatts på fri fot. Hon är nu 80 år gammal och hennes hälsa är väl inte den bästa längre. Trots detta finns det många som protesterar mot hennes frisläppande och menar att hon faktiskt ska sitta av sina elva år och inte släppas förrän 2012.

Fastän jag i de flesta fall starkt förespråkar att ett tidsbestämt straff är ett tidsbestämt straff och då ska hela tiden sittas av så är jag beredd att göra ett undantag i detta fall. Plasvic är gammal, och dessutom inte vid bästa vigör längre. Hon överlämnade sig själv till ICTY och erkände vad hon hade gjort. Hon var drivande i fredssamarbetet efter kriget. Visst, hon var nog hjärnan bakom 200 000 mord, men med tanke på hennes beteende efter dessa tycker jag ändå att hon är ”värd” att släppas efter två tredjedelar av avtjänat straff.

Vi måste kunna förlåta henne för vad hon har gjort. Hur skulle världen se ut om vi inte förlät varanda? Även om Plavsic gjort något av det värsta man kan göra så förtjänar hon en andra chans. Om hon är tvungen att sitta kvar i fängelse tills 2012 kanske det är för sent, då kanske hon inte kan få någon chans att komma tillbaka till ett normalt liv och gå vidare. Jag är säker på att hon inte är särskilt stolt över det brott hon gjort sig skyldig till, vilket jag tycker att hon borde få en chans att visa. Det kan hon inte göra om hon sitter i fängelse, men nu när hon blivit frisläppt kan hon det.

Annonser

I allmänhetens tjänst

Svenska medborgare är genom regeringsformen (RF) 2 kap. 1 § tillförsäkrade yttrandefrihet, vilket innebär att de i t.ex. skrift får förklara vad de tycker och tänker i olika frågor. (Denna rätt finns även för personer som inte är svenska medborgar enligt RF 2 kap. 23 §, men bl.a. yttrandefriheten får inskränkas genom lag.) Vad gäller yttrandefriheten finns dock vissa inskränkningar. Enligt tryckfrihetsförordningen (TF) 7 kap. 1 och 4 §§ är det ett tryckfrihetsbrott att i skrift göra sig skyldig till hets mot folkgrupp. Ansvaret för ett sådant brott bärs i första hand av den ansvarige utgivaren för skriften (TF 8 kap. 1 §).

Aftonblandets ansvarige utgivare Jan Helin kan ha gjort sig skyldig till ett tryckfrihetsbrott då han beslutade att publicera Jimmy Åkessons debattartikel. Själv säger han enligt DN att det är viktigt att visa allmänheten vad SD står för. Jag tycker att det är väldigt strongt av Helin att publicera en sådan artikel fastän han vet att han kan åka dit för tryckfrihetsbrott. För att svenska folket ska kunna göra ett bra val nästa höst behöver vad de olika partierna anser komma fram. Om publiceringen av denna debattartikel kan göra att någon som tidigare ansett SD vara ett hyvens parti tänker om så tycker jag att Helin gjorde alldeles rätt, oavsett om detta innebär att han gör sig skyldig till hets mot folkgrupp eller inte.


En ointresserad, tyst och långsam lärare är ingen bra lärare

Det är viktigt att ha bra lärare. Med bra lärare blir undervisningen mycket roligare och lättare att följa, och då lär man sig mer. Skräckexemplet på en lärare som inte är bra är den person som jag har som seminarielärare just nu. För det första är han alltid några minuter sen (inget stör mig mer än människor som kommer för sent), för det andra är han oerhört tystlåten och långsam och för det tredje verkar han inte vara ett dugg intresserad av vad vi studenter har att säga.

Idag, då jag redovisade min PM-uppgift tillsammans med en annan student, satt nämnde lärare och bläddrade i sin lagbok under hela redovisningen och tittade inte upp på oss en enda gång. När vi kände oss färdiga frågade vi resten av klassen om de hade några frågor, och då de inte hade det uppstod det en liten pinsam tystnad då vi inte visste om vi skulle stå kvar och vänta på att läraren skulle säga något eller om vi skulle gå tillbaka till våra platser. Då vi började gå tittade läraren lite förvånat upp på oss, precis som om han inte ens hade noterat att vi stod framme vid tavlan och i sitt stilla sinne undrade vad sjutton vi hade gjort där framme.

Ibland undrar jag hur Juridicum tänker då de bestämmer vem som ska undervisa på juristlinjen…


Att hjälpa en stressad pendlare en bit på vägen

Jag läser i DN att pendeltågen i New York i själva verket avgår en minut efter avsatt tid för att stressade pendlare ska hinna med tåget, och kan inte låta bli att undra om det inte är så här i Stockholm också. Jag bor en bit utanför Stockholm och måste åka pendeltåg in till Centralen varje gång som jag ska till universitetet, eller in till Stockholm över huvud taget. Många gånger som jag har stått på perrongen och tittat på klockan som hänger där så kommer tåget in den minut då det egentligen ska avgå, och avgår således en minut efter den officiella avgångstiden.

Detta är inget som jag har tänkt så mycket på, jag är inte beroende av att tåget går exakt på minuten för att jag ska hinna i tid. Personligen har jag inte heller något problem att hinna med mitt tåg, eftersom jag alltid går hemifrån i god tid och oftast får vänta på tåget i fem-sex minuter. Men det är onekligen ganska gulligt gjort att låta tågen åka en minut efter den officiella avgångstiden (nu ska vi låta det vara osagt om SL tillämpar detta eller inte), för hur dålig blir inte resten av dagen om man börjar med att missa sitt tåg?


Orättvisorna på rättvisans utbildning

I grund och botten handlar juridik om rättvisa. Genom lagar och förordningar, och andra rättskällor för den delen, skapas den juridiska rättvisan. Det är den rättvisan som jag och mina kära kurskamrater under 4,5 år ska lära oss att tillämpa. Man tycker ju att det är tämligen självklart att alla studenter så långt det är möjligt ska ha ges samma förutsättningar att tillgodogöra sig denna utbildning. Det är självklart inte helt möjligt att ge alla studenter exakt samma förutsättningar eftersom vi kommer in på juristutbildningen med olika förutsättningar. Vissa har ingen som helst erfarenhet av juridik, andra har kanske läst lite rättskunskap på gymnasiet. Vissa är lite äldre och har jobba några år eller studerat något annat medan vissa är yngre och kommer direkt från gymnasiet. Vissa har kanske en eller två föräldrar som arbetar med juridik medan andra inte har någon släkting alls som är verksam inom juridiken. Vissa har lätt för att lära sig, andra har svårare att ta till sig nya saker.

 

Om någon har lätt för att lära sig eller inte är inte något som våra lärare eller universitetet kan påverka (eller ja, universitetet erbjuder faktiskt kurser i studieteknik som kan tänkas göra livet lite lättare). Däremot kan universitetet se till så att en så stor del som möjligt av alla studenter får samma utgångsläge. Då PM-uppgifter ska författas så ska de studenter som har samma PM få samma instruktioner och då rättegångsspel ska genomföras ska alla studenter få lika mycket tid på sig att förbereda sig. Detta oavsett vilken seminariegrupp studenten är i.

 

I den kurs som jag läser nu ska alla studenter delta i ett rättegångsspel. Rättegångsspelet är ett obligatorium. Deltar man inte i rättegångsspelet får man inte skriva tentan. Indirekt kan ens insats i rättegångsspelet även påverka slutbetyget på kursen. Genom att delta i seminarieundervisningen och skriva rättsfallskoncentrat samt lämna in och redovisa en PM-uppgift så kan man få extrapoäng till tentan. Beroende på hur bra man författar sin PM kan man erhålla maximalt sex poäng. Ligger man på gränsen mellan två poäng tas hänsyn till allt annat man har gjort under seminarieserien, däribland rättegångsspelet. Därför tycker jag, som gärna vill ha ett bra betyg på kursen, att det är ganska viktigt att jag kan förbereda mig ordentligt till rättegångsspelet så att jag kan genomföra det på ett bra sätt. Tyvärr kommer jag nog inte kunna göra det.

Min seminariegrupp fick information om vårt rättegångsspel idag. Några roller fick vi inte, utan de får vi senast på tisdag. Måndagen efter det är rättegången. Stämningsansökan ska lämnas in senast torsdag, och svaromålet senast på fredag. Nu är det i och för sig inte meningen att varken stämningsansökan eller svaromålet ska ta flera dagar att skriva, utan de får vara max en halv A4-sida. Så långt har jag inga större klagomål, även om jag tycker att det är lite dålig framförhållning. Jag gillar nämligen att kunna planera, och jag får nya uppgifter med så här kort varsel förstörs min planering lite. Men det är sådant som man får räkna med. Det som jag däremot har stora problem med är att vissa andra grupper har fått information om detta före min grupp fastän deras rättegångsspel ska genomföras efter att min grupp har haft sitt. I vissa grupper har parterna en vecka på sig att skriva stämningsansökan och svaromålet, och när skriftväxlingen är avklarad är det fortfarande en vecka kvar till rättegång.

 

Är detta att ge studenterna samma förutsättningar? Nej, verkligen inte. Rättegångsspelet är ett obligatorium. Därför anser jag att det är väldigt viktigt att alla får samma förutsättningar för att kunna genomföra obligatoriet på ett bra sätt. Ingen skulle väl drömma om att ge vissa studenter längre tid att skriva tentan (förutom de som av förklarliga skäl såsom dyslexi faktiskt har rätt till längre skrivtid), så varför ska vissa studenter få längre tid på sig att göra skriftväxlingen i rättegångsspelet?


En passionerad lärare är en bra lärare

Eftersom jag inte gick på efterfesten igår vaknade jag halv åtta imorse och var förhållandevis klar i huvudet. Efter en snabb frukost tog jag vid där jag avslutade igår, nämligen vid påföljder av avtalsbrott inom köprätten. Inte inte allt för spännande ämne, om jag ska vara helt ärlig, men det finns förstås värre.

 

När jag gick på högstadiet och historia var nästa ämne var uttråkningsdöden alltid nära förestående. Enligt mig, som alltid har tyckt om matematik, fanns det inget tråkigare ämne än historia. Då jag fick veta att jag skulle vara tvungen att läsa två kurser i historia på gymnasiet tänkte jag funderade jag på att välja bort mitt specialutformade juridikprogram mot ett naturvetenskapligt sådant. Intresset för juridiken och samhällskunskap gick dock segrande ur striden, så jag skulle vara tvungen att stå ut med närmare 200 undervisningstimmar i historia. Jag insåg redan från början att det skulle bli svårt, men på något sätt skulle jag väl klara av det.

 

Ack så jag bedrog mig. På gymnasiet fick jag den bäste historieläraren som någonsin vandrat på denna jord, en bestämd man som med sin passion för ämnet lyckades få även mig att tycka att historia var det roligaste ämnet av alla (ja, så till den milda grad att matten ramlade ner från sin tidgare ohotade första plats). Faktum är att det hela slutade med att jag alldeles frivilligt (och faktiskt på min fritid, eftersom jag annars inte skulle ha varit i skolan de där tre timmarna i veckan) valde att läsa historia C.

 

Vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, att lärare betyder oerhört mycket. Lärare är ett väldigt viktigt yrke, och det behövs fler lärare som verkligen brinner för att undervisa i sitt ämne. Det gäller inte bara på grundskolan och gymnasiet, utan även på universitetet. Även på universitetet behövs personer som tycker om att undervisa och älskar de ämnen som de undervisar i. Hittills har det varit lite sisådär med föreläsarna. Vissa har varit riktigt bra, andra riktiga stolpskott. En som dock var oerhört bra och som jag nog kommer att ha som referensram ganska länge är en herre som höll i väldigt många föreläsningar när jag läste folkrätt. Personen i fråga visste verkligen vad han talade om och han var verkligen angelägen om att alla skulle förstå vad han menade. Ibland svävade han ifrån ämnet lite, men det märktes att hans små utsvävningar berodde på att han tyckte att det han föreläste om var roligt. Då kan man faktiskt tolerera lite små parenteser.


Vad är väl en bal på slottet på en onsdag?

Vid den här tiden igår var det lite knappt en och en halv timma kvar tills eftersläppet på Juristdagarnas bankett. Själva middagen hade redan pågått ett tag på Clarion Hotel, men de som inte hade möjlighet/ville vara med på själva middagen kunde köpa en biljett och bara vara med på efterfesten. Faktum är att jag hade en biljett till efterfesten, den lyckades jag ”vinna” genom att boka plats på en av föreläsningarna i förrgår. Men jag utnyttjade inte den.

 

Redan på våran introduktionsdag när jag började på universitetet berättades det för oss att det är oerhört viktigt att knyta kontakter, både med andra studenter och med jurister ute i arbetslivet. De kontakter som vi kan få genom att t.ex. ha en advokat som lärare eller att plugga tillsammans med andra studenter skulle kunna bli viktiga då vi ska börja jobba. Känner man någon är man någon. Bankettens efterfest är ett sådant tillfälle där man kan bli någon. Ett tillfälle som jag alltså inte tog i akt.

 

En utav anledningarna till att jag inte gick är att jag inte känner någon större lust att gå ut på en onsdag. Lill-lördag i all ära, men torsdag är tyvärr inte någon lill-söndag utan en helt vanlig dag med föreläsningar. Fest till klockan tre och föreläsning dagen efter, som i och för sig inte börjar förrän klockan ett, är ingen bra kombination för mig. Antingen går jag på efterfesten och knyter kontakter, eller så förstår jag vad föreläsaren menar med specialitetsprincipen.

 

För mig var valet lätt, min utbildning kommer först. Men jag tycker inte att man ska behöva välja. Juristdagarna är något som är till för oss studenter. Vi ska få en inblick i vad som finns att välja på när vi en dag ska börja jobba med juridik, och vi ska kunna knyta kontakter med människor som jobbar med det som vi skulle kunna tänka oss att jobba med. Varför lägger man då banketten med tillhörande efterfest på en onsdag? Är det så svårt att ha banketten en fredag istället? Skulle banketten vara en fredag skulle man inte behöva välja mellan nytta och nöje. De som skriver tenta klockan nio imorgon skulle inte behöva avstå ”årets fest” och jag skulle i alla fall överväga att åka dit och knyta kontakter.


%d bloggare gillar detta: