Månadsarkiv: januari 2010

Information är ju alltid trevligt…

Igår morse fanns all potential i världen för att det skulle bli en mycket bra fredag. När väckarklockan ringde klockan sju var jag pigg och glad, det var inte alldeles för dåligt väder ute och jag skulle bara ha ett seminarium kl. 13-15, så det skulle inte bli en så lång och tung dag på universitetet. Tyvärr blev det istället en väldigt lång och tung resa hem med SL:s pendeltåg.

Kl. 15.16 ställde jag mig på perrongen på Stockholms Central för att vänta på tåget som skulle gå 15.27. När inget tåg hade kommit kl. 15.30 och det inte fanns någon information på tavlorna messade jag min syster som kunde upplysa mig om att 27-tåget var försenat till 15.42. När klockan var 15.42 kom det inte heller något tåg, men vi blev upplysta om att tåget som skulle ha gått 15.27 var inställt och att 42-tåget skulle komma 15.46.

Vid kvart i fyra kom det ett tåg, men det var tydligen det tåget som skulle ha gått 15.27 och som var inställt. Då ringe jag SL:s kundservice, men där visste den stackars trafikinformatören mer än vad som stod i realtidsinformationen på internet. Och ingen information fanns att få på perrongen heller, de enda utropen om försenade tåg handlade om SJ:s tåg eller ett tåg mot Bålsta som tydligen var 23 minuter sent.

16.06 kom det äntligen ett tåg, då hade jag stått på centralen och väntat i 50 minuter. Så mycket som jag frös igår har jag inte frusit på länge, och då hade jag ändå dunjacka (modell expedition Nordpoolen) på mig. Att gå in i vänthallen gick inte, där var det så fullproppat med människor så inte ens lilla jag hade fått plats där.

Jag har full förståelse för att det blir förseningar ibland, tydligen verkar spårtrafiken är väldigt känslig för snö (vilket vi har varje vinter i Sverige, men det verkar som att det inte går att utveckla växlar och tåg som klarar av det svenska klimatet) och eftersom jag är fullt medveten om det försöker jag åka tidigare när jag vet att jag måste vara i tid till något. Vad jag dock inte har full förståelse för är varför resenärerna inte kan få någon information på perrongerna. Att stå och vänta i nästan en timme utan att få veta om det överhuvudtaget tänker komma något tåg (ja, vissa stunder tvivlade jag faktiskt på om det skulle komma något tåg alls) är inte så roligt, och det hade känts betydligt bättre om man i alla fall kunde ha fått veta ungefär hur sent tåget skulle komma.

Den här terminen betalar jag SL 2 450 kr för att jag ska kunna resa med dem, och då förväntar jag mig faktiskt att någon som arbetar på SL berättar om tåget är sent. Jag ska inte behövar förlita mig på att min familj eller någon vän sitter nära en dator så att de kan kolla vad realtidsinformationen på SL:s hemsida säger. Skärpning SL!

Annonser

Nyfiken i en strut

Igår ägnade jag en stor del av dagen åt att läsa rättsfall. På tisdag är det tydligen dags för det tuffaste seminariet på kursen, där nio rättsfall och ett antal övningsfrågor ska gås igenom på två timmar. Nio rättsfall blir ett antal sidor att läsa, så därför tänkte jag för en gångs skull vara ute i god tid.

Flera av rättsfallen som jag har läst nu är från 70-talet, och en sak som jag tycker är lite rolig med dem är att det står vad parterna i målet har för yrken. I ett mål är det direktören Beije mot civilingenjören Salméus, och i ett annat kontorschefen Ellingsen mot fru Götze. Jag vet att det inte har med saken att göra, men jag kunde inte låta bli och undra om fru Götze är fru i den bemärkelsen att hon är gift med någon, eller om hon var hemmafru. I alla andra fall är det nämligen bara män som processar, så jag har inte kunnat få svar på detta genom att läsa de andra fallen. Nyfiken som jag är skulle jag, om jag hade haft tid, åkt in till biblioteket i helgen och börjat läsa alla HD:s domar från 1970-talet tills jag fått svar på frågan…


Äta bör man, annars dör man

Ett av mina största problem är vad jag ska äta till lunch. Middagen ställer inte till så stora problem särskilt ofta, och inte fruktosten heller. Men nästan varje dag sitter jag och funderar på vad jag ska äta för lunch. Många gånger är jag frestad att hoppa över lunchen helt, eftersom jag inte vet vad jag ska äta, men tyvärr är jag en sådan person som behöver äta ungefär var fjärde timme för att inte bli så hungrig att jag tror att jag ska dö.

Om jag äter lunch hemma, som idag, ska det gå snabbt att laga lunch. Helst ska det inte ta mer än tio-femton minuter. De dagar som jag är hemma är jag oftast mitt inne i plugget mitt på dagen, och eftersom man ska smida medan järnet är varmt så vill jag inte att lunchpausen ska bli alldeles för lång. Risken är ganska stor att jag inte kommer tillbaka till plugget efter det… I äkta studentanda brukar det därför sluta med
De dagar som jag äter lunch på universitetet ger lunchen mig mindre huvudbry än de dagar då jag äter hemma. att jag kokar tre ägg och dricker ett glas c-vitaminbrus till det.

Det största problemet när man ska äta på universitetet är att om man har lunch mellan tolv och ett så är det garanterat världens längsta kö till micron och smockfullt överallt, så det är inte ens säkert att man får något bord att sitta vid när maten väl är värmd. Därför är det smidigast att ta med sig något som man kan äta kallt, eller att köpa något där. Tyvärr blir det ganska dyrt i längden att köpa lunch på universitetet tre-fem dagar i veckan, och utbudet är ju inte oändligt. Och att ta med sig något som går att äta kallt är inte heller alltid världens lättaste, eftersom min lunch ofta består av det som jag åt till middag dagen innan. Att ställa mig och laga något som man kan äta kallt är jag heller inte särskilt sugen på att göra på kvällarna, då vill jag göra andra saker.

Så snälla universitetet, går det inte att fixa lite fler lunchplatser så att man slipper sitta och äta sin kalla mat i någon trappa? Och snälla ni som lägger schemat, försök att lägga lunchrasterna antingen kl. 11-12 eller kl. 13-14 istället, i alla fall för några grupper.


Tiden går fort när man har roligt

Som jag har sagt tidigare är väl C4:an inte en kurs som inspirerar mig särskilt mycket, jag kan väl helt ärligt säga att jag inte känner någon större lust att gräva ner mig i en massa fastighetsrättsliga problem om jag kan slippa det. Just idag tycker jag dock inte att det är så hemskt att läsa fastighetsrätt, och anledningen till detta är inte att jag helt plötsligt har börjat tycka att det är intressant utan för att vi hade en så grymt duktig föreläsare idag.

Dagens föreläsare var en advokat som jobbar med fastighetsrätt på en av de större affärsjuridiska byråerna här i Stockholm. De advokater som jag tidigare har haft som föreläsare eller seminarielärare har ofta lagt väldigt mycket vikt vid bevisfrågor och kanske inte lika mycket tid på att verkligen förklara vad lagtexten betyder (vilket är det som är intressant för oss, vi får betydligt mer poäng på tentan om vi kan förklara vad lagtexten innebär och tillämpa den i en given situation än om vi kan berätta hur man ska säkra bevis). Föreläsaren som vi hade idag var dock väldigt duktig på att förklara vad bestämmelserna i Jordabalken betyder och bara två eller tre gånger sa han att det var viktigt att man säkrade bevis. Att han dessutom refererade ett några relevanta rättsfall och verkligen förklarade vad de betydde i anslutning till lagtexten gjorde ju inte saken sämre.

Livet som jur stud blir så himla mycket lättare om föreläsningarna är bra. Jag lär mig väldigt mycket av en duktig föreläsare eftersom jag både får höra och anteckna det som är viktigt (dessutom skriver jag alltid rent mina anteckningar någon dag efter föreläsningarna, och då får jag ju en ”gratis” repetition av det som föreläsningen handlade om). Och om föreläsaren även är trevlig att lyssna på så går ju tiden mycket fortare än annars. Dagens fyratimmarsföreläsning gick betydligt snabbare än t.ex. miljörätten i fredags som bara var två timmar, och det beror endast på att föreläsaren som vi hade idag var så himla duktig.


Ett riktigt peptalk

Det har varit en ganska tuff vecka, och jag kan ärligt medge att jag inte studsade av glädje i början av veckan när en ny föreläsning sattes in i schemat. Entreprenadjuridik kl. 8-10 på en fredagmorgon är inte det roligaste, särskilt inte med tanke på att vi hade föreläsning 15-18 dagen innan och skulle ha en till föreläsning kl. 14-16 på fredagseftermiddagen. Det var alltså inte med en leende på läpparna som jag gick och satte mig i föreläsningssalen straxt före åtta igår.

Däremot, när jag gick ut ur föreläsningssalen vid tio i tio var hela jag ett stort leende. Herren som höll i föreläsningen lyckades på något konstigt vänster få med ett flertal små anekdoter från hans studietid och yrkesverksamma liv utan att flyta iväg alldeles för mycket från ämnet. Dessutom gjorde han något som ingen annan föreläsare som jag har haft. Han berömde oss och sa att vi var himla duktiga eftersom vi klarat av att ta oss in på juristlinjen. Men det var inte allt, han försökte även dämpa betygshetsen lite genom att säga att det inte alltid är de med bäst betyg som klarar sig bäst. Eftersom det mesta av det som vi lär oss inte är gällande rätt längre när vi går ut så spelar det egentligen inte så stor roll vad vi lär oss under utbildningen, utan det viktigaste enligt honom var att bygga upp ett socialt nätverk.

Även om jag inte lärde mig så väldigt mycket entreprenadjuridik så var det en av de föreläsningar som jag har uppskattat mest. Så mycket som jag skrattade på den föreläsningen har jag nog aldrig skrattat på en föreläsning förut. Jag tror att det är viktigt att vi kan vara lite oseriösa ibland och skämta lite om juridiken. Och inte minst, vi måste faktiskt bjuda lite på oss själva också. Tillvaron blir så mycket roligare då och de jobbiga perioderna när böckerna aldrig tar slut blir lite lättare att ta sig igenom.


En riktig rivstart

När jag gick på gymnasiet var alltid den första veckan varje termin en ganska lugn och skön vecka. På de nya kurserna gick vi mest igenom kursplaneringar och betygskriterier och försökte övertala lärarna om att vi skulle ha så få prov som möjligt under kursens gång. På de kurser som fortsatte från en tidigare temrin fanns det inget behov av att gå igenom kursplaneringar och betygskriterier (men vi försökte ändå framför att vi helst inte ville ha några prov alls), men första veckan ägnades ändå åt lite lättsammare aktiviteter än vanligt. Första veckan var alltså en ganska trevlig historia.

Tyvärr har jag nu passerat gymnasiestadiet (eller, egentligen är jag väl inte så väldigt ledsen för det, det skulle faktiskt vara lite jobbigt att gå på gymnasiet hela livet och aldrig komma vidare) och någon skön mjukstartsvecka tillämpas inte på universitetet. Första veckan på C4:an har hittills varit ganska tuff. Antingen har det varit tidiga morgnar (08.00…) eller sena kvällar. Imorgon är inget undantag, jag kan ju inte säga att jag jublade när jag såg att det var föreläsning 8-10 och sen 14-16. Nej, någon mjukstart är det absolut inte fråga om. Snarare tvärtom.

Som min fantastiske lärare i allmän fastighetsrätt sa på vårt första seminarium igår: ”Vi kräver att ni ska lära er väldigt mycket under den här kursen. Därför är det bäst att börja C4:an med en riktig rivstart!”


Om lagar och lagtolkning

Även om jag just nu, som alltid i början av en ny kurs, är inne i en ganska intensiv läsperiod där jag försöker läsa så mycket kurslitteratur som möjligt för att få en översikt över det nya rättsområdet så försöker jag att läsa lite annat än bara kurslitteratur också. Redan i mars förra året läste jag Barack Obamas ”Min far hade en dröm” och fastnade diret för Obamas fantastiska språk, så nu har jag börjat läsa hans ”Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen”. Som sagt, hans språk är fantastiskt, det är en ren fröjd att läsa, men han levererar även en hel del tänkvärda saker i ganska vitt skiljda ämnen. Som detta, i avsnittet ”Vår författning”, om lagar och lagtolkning:

”Om man frågar min åttaåriga dotter vad jag jobbar med får man kanske svaret att jag skriver lagar. Men en av de saker som förvånar i Washington är hur mycket tid som går åt för att diskutera inte framtida förändringar av rätten utan snarare hur nuvarande rätt ska tolkas. En aldrig så enkel lagregel – låt säga ett krav på företag att de ska ge sina timanställda pauser för att gå på toaletten – kan underkastas vitt skilda tolkningar beroende på vem man pratar med: kongressledamoten som väckte motion i frågan, stabsmedarbetaren som skrev själva lagtextförslaget, departementschefen som har till jobb att tillse lagens efterlevnad, advokaten vars klient finner den betungande eller domaren som får till uppgift att tillämpa den.
(—)
Nog så ofta är det tydligt och klart avgjort vad som är gällande lag. Men tillvaron ställer till med nya problem, och så får jurister, tjänstemän och medborgare åter börja debattera innebärden av termer som bara några år eller ibland månader tidigare var glasklara. För när allt ställs på sin spets är lagar bara ord på papper – ord som ibland kan vara formbara, dunkla, lika beroende av sammanhang och tillit som orden i en berättelse eller dikt eller i ett löfte till någon, ord vars betydelse kan urholkas, ja ibland rentav kollapsa helt utan förvarning.” (Min kursivering.)

Spot on.


%d bloggare gillar detta: