Månadsarkiv: maj 2010

Sista rycket

Nu är det inte särskilt många dagar kvar innan straffrättstentan som startar kl. 13 på onsdag. Denna vackra måndag kommer förhoppningsvis bli min sista pluggdag den här terminen. Jag har två gamla tentor kvar att göra och lite lagtext att läsa. Jag har gått igenom alla böcker, brott och anteckningar, alla gamla tentor och övningsfrågor och jag har läst igenom nästan all aktuell lagtext, så det finns goda utsikter får att imorgon ska kunna bli en helt ledig dag. Jag försöker alltid hålla dagen innan tentan pluggfri (jag tror ändå inte att jag kan lära mig något mer då), och eftersom jag alltid avsätter ganska mycket tid för tentaplugg brukar jag lyckas med det. Visst, det finns alltid något mer att lära sig, men om man kan precis allting blir ju inte tentan så spännande.


Det ska vara roligt!

”Det ska vara roligt att tenta straffrätt!” utbrast examinatorn på frågestunden i onsdags. Jag har lite problem med att förstå hur det ska kunna vara roligt att skriva en tenta, men det finns väl säker något sätt som man kan tycka att det är roligt på. Något som jag dock har lättare att förstå är att de studenter som varit i hennes grupper måste ha haft ganska roligt under seminarierna. Inte för att vi inte har haft roligt, min lärare har varit helt fantasisk och jag har nog aldrig skrattat så mycket under någon annan kurs (vissa gånger har jag nästan legat dubbelvikt, och ibland har jag nästan övervägt att lämna klassrummet en stund för att lugna ner mig. Ja, jag har lite svårt att hålla mig allvarlig ibland.), men hon verkar också vara en person som har nära till skratt.

Straffrätt är väl i grund och botten ett ganska allvarligt ämne (kan det egentligen bli allvarligare än att sätta folk i fängelse på livstid?), men det går att ha mycket kul med det. På det sista seminariet fick vi ett vackert grönt litet papper som examinatorn skrivit ihop. Straffrättens ABC. Till varje bokstav har hon skrivit ett litet straffrättsligt rim, många av dem dessutom ganska lustiga. Och de är inte bara roliga, man kan faktiskt lära sig något av dem också. Ni som ska läsa straffrätt på Stockholms Univeristet har något hemskt trevligt att se fram emot.

Med examinatorns tillstånd får jag publicera lite smakprov här. Läs och lär.

”Effektbrott förutsätter mer än handling
såsom trollerier kräver en förvandling”

”Qvick är den som har till rättesnöre
att det är bäst att tänka efter före”

”Rus hjäpler föga som undanflykter
då är det bättre att hålla sig nykter”


Ångest, var är du?

Så har ännu en dag tillbringats i straffrättens förtrollande värld. Tyvärr har jag kommit fram till de lite krångligare brotten i BrB 14-15 kap., men det är bara att bita i det sura äpplet och tvinga ner blicken i lagboken, brottsbalkskommentaren och anteckningarna. Allra helst skulle jag bara gräva ner mig i gärningsculpa och uppsåt, men chansen att jag klarar tentan är väl ganska marginell om jag inte läser allt det andra också. Så idag har jag därför försökt reda ut skillnaden mellan urkundsförfalskning och osant intygande och tänkt fina tankar om hur glad och stolt jag kommer vara när jag klarat av en sådan fråga på tentan (allt jag läser gör jag om till tentafrågor, av någon konstig anledning är det lättare att hitta motivationen då).

Anyway, nu är det bara fem potentiella pluggdagar kvar innan det är dags för tentan. Konstigt nog har ångesten inte kommit än, men den lär väl infinna sig. Den har några dagar på sig, precis som att jag fortfarande har några dagar på mig att lära mig lite mera straffrätt. Några dagar som jag förhoppningsvis orkar utnyttja på ett bra sätt.


Varför bryr sig ingen om stressade studenter?

Idag hände något som jag aldrig tidigare varit med om. På dagens frågestund inför tentan frågade examinatorn oss studenter hur vi mådde. Om vi mådde bra, eller kände oss stressade inför den stundande tentan. Är inte det lite tragiskt egentligen, att det ska ta hela två år innan man stöter på en examinator som visar att hon bryr sig om hur studenterna mår?

De flesta som börjar på juristlinjen vet väl om att det tidvis är väldigt stressigt. Det är mycket att läsa och många nöjer sig inte med bara ett godkänt, utan vill helst ha ett BA eller såklart ett AB. En stor affärsjuridisk byrå är det slutmål som många jobbar mot, och för att komma dit krävs i många fall höga betyg (läste i Juridicums nyhetsbrev att man för att få komma på en intervju på Mannheimer Swartling bör ha AB i två tredjedelar av kurserna). Kraven är höga, inte minst från studenterna själva, men jag upplever också att lärarna ställer hyfsat höga krav på oss studenter. Juristlinjen är ingen slapparlinje, här gäller det att jobba på, och därmed kan man kräva att studenterna lär sig väldigt mycket på få veckor.

Stress blir ganska snabbt vardagsmat. Jag var stressad redan på gymnasiet, så för mig är det inget nytt. Att jag är stressad innebär dock inte att jag alltid mår dåligt av det. I vissa avseenden är stress bra, när jag är lagom stressad presterar jag mycket bättre än annars. Det gäller dock att lära sig att hantera stressen.

På JIKen hade vi en föreläsning där vi under ungefär 45 minuter fick lyssna på en studievägledare som pratade om stress. Det är den enda ”hjälp” vi har fått för att kunna hantera den ganska oundvikliga stressen. Att jur studs är stressade är väl ingen nyhet, och därför tycker jag att universitetet borde försöka hjälpa oss att lära oss att hantera stressen. Vissa kan det, men vissa klarar inte av det och dukar under. Det borde inte behöva hända, men när det händer borde det uppmärksammas. Problemet beror ju faktiskt delvis (men inte enbart) på universitetet. Jag tror att alla skulle tjäna på lite gladare och mindre stressade studenter.


Vad är det som är så svårt?

Jag vill väldigt gärna tro att jag i grund och botten är en positiv människa som inte går omkring och stör mig på saker eller brusar upp i onödan. Faktum är att jag sällan blir särskilt irriterad eller arg och jag alltid försöker se på saker och ting från den ljusa sidan. Men något som verkligen stör mig (förutom folk som notoriskt vägrar att dyka upp i tid, det är mitt hatobjekt nummer ett) är folk som särskriver. Jag tillhör väl den generationen som är väldigt, väldigt duktig på att särskriva så mycket som det bara går. Det går inte en dag utan att jag ser, företrädesvis på facebook, twitter eller någon blogg, två ord som egentligen borde ha skrivits som ett. Om det är något som man ska lära sig i skolan så är det väl att vi i svenskan, till skillnad från t.ex. engelskan, skriver ihop orden. Om den svenska skolan under åtminstone nio grundskoleår inte lyckas lära ut en så grundläggande del av hur det svenska språket ska hanteras så är det något som är allvarligt fel.

Personligen förstår jag inte vad det är som är så svårt, och då är jag inte en särskilt språkbegåvad människa (visst, jag har ganska lätt att lära mig saker överhuvudtaget, men jag har betydligt mycket lättare för matematik än för språk) Varför särskriver folk egentligen? Är det verkligen så svårt att låta bli att trycka på blanksteg? Är det så svårt att slå upp i en ordbok om man är osäker?


Respect!

I april 2008 var jag på ett studiebesök på International Criminal Court (ICC) och the Special Court for Sierra Leone (SCSL) som då lånade en av ICC:s salar för rättegången mot Liberias förre president Charles Taylor. Det var då, när jag fick höra ett vittne berätta om ”Operation Stop Election” (som helt enkelt gick ut på att hugga av folk händerna så att de inte skulle kunna rösta), som jag insåg att jag ville jobba med folkrätt och mänskliga rättigheter. Som jag har skrivit tidigare är det dock lätt hänt att tappa fokus, att inte längre se slutmålet framför sig. Just nu har jag dock inga motivationsproblem, men jag blir inte mindre målmedveten av att läsa om Rita och Ishmael som båda som barn har upplevt krig på nära håll, Rita i en liberiansk rebellarmé och Ishmael i Sierra Leones regeringsarmé. Tårarna rinner när jag läser och tänker på allt hemskt som de måste ha upplevt, och hur svårt det måste ha varit för dem att få ett någorlunda normalt liv igen. Det är livsöden som deras som gör att jag i framtiden vill jobba för att människor ska slippa att tvingas att uppleva krig och alla hemskheter som krig för med sig och att öka respekten för mänskliga rättigheter världen över. Ur krig kommer inget gott, men om vi alla respekterar och försöker att förstå varandra så finns det mycket att vinna.


Disciplin

Sista seminariet för denna kurs (och termin) är nu avklarat. För sisådär elva veckor sedan kändes det som om det var hur långt som helst kvar till tentan, men när läraren frågade mig idag om tentaångesten har börjat infinna sig ännu så insåg jag att nu är det bra en och en halv vecka kvar. Tiden går alldeles, alldeles för fort nu! Jag är inte alls förberedd (i alla fall känns det inte som det) och jag behöver massvis med tid för att hinna gå igenom allt igen. Eller så behöver jag bara en stor dos självdisciplin, en inställning som säger att jag kommer att klara det och lite jävlar anamma. Fast det skulle ju ändå vara skönt att få lite mera tid på sig…


%d bloggare gillar detta: