Månadsarkiv: juni 2010

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Den här sommaren kommer jag att jobba heltid i nio veckor. Tre är snart avklarade, sen väntar fyra veckor till, en veckas semester, två veckors jobb och en veckas ledighet innan plugget drar igång igen. Innan jag började jobba tyckte jag att det verkade helt perfekt attt jobba de tider som jag gör. Eftersom jag är på jobbet tidigt kan jag gå hem redan halv fem (och dessutom ha jobbat in lite tid så att jag kan gå hem tidigare på fredagar) och därmed ha hela kvällen tilll att göra andra saker, t.ex. att lägga ner lite mer tid på bloggen.

Ack så jag bedrog mig. I och med att jag börjar jobba tidigt måste jag gå upp tidigt, vilket betyder att jag måste gå och lägga mig tidigt. Hejdå till att sitta uppe till tolv med kompisarna, jag måste gå och lägga mig ungefär vid samma tid som min mormor för att jag ska orka upp på morgonen. Tänk så fel man kan ha.

Annonser

Dagens i-landsproblem

Ikväll har jag världens största i-landsproblem. Eftersom jag börjar jobba ganska tidigt och inte vill gå upp två minuter innan jag behöver det så väljer jag kläder kvällen innan (ja, precis som man gjorde när man gick på dagis). Nu är det såhär att jag vill ha en söt sommarklänning imorgon då ryktet säger att det ska bli bra väder. Problemet är dock att jag inte kan gå barbent, delvis p.g.a. bleka ben och delvis p.g.a. att klänningen är på gränsen till att vara tillräckligt lång för att man ska kunna ha den på kontoret. Strumpbyxor eller leggings är alltså ett måste.

Nästa problem är då att alla hudfärgade strumpbyxor jag har är glansiga, vilket gör att det ser ut som om jag oljat benen (not nice i dagsljus, men i krogmörket fungerar det alldeles utmärkt), och med svarta strumpbyxor ser det hela nästan lite porrigt ut (likaså, not nice i dagsljus men på krogen skulle det nog gå bra). Leggings ser alldeles för påklätt ut (herregud, det är ju sommar!). Brunt utan sol är inte heller ett alternativ, det brukar bara bli kladdigt. Det finns bara ett som är säkert, klänningen ska på imorgon om jag så ska ligga sömnlös inatt och fundera på vad jag ska ha på benen!


It’s my lucky day

Vissa dagar är man så skicklig att man lyckas få allt att gå ens väg. Vissa dagar blir allting bra för att man har man tur. Och vissa dagar kommer man undan med blotta förskräckelsen.

Idag kom tentaresultatet från straffrätten. Ända sedan två minuter efter att jag lämnade in min tenta har jag varit helt säker på att straffrätten skulle bli mitt första B (hade jag varit säker på det trettio sekunder före jag reste rumpan från stolen och gick för att lämna över tentan till en tentavakt hade jag aldrig lämnat in den). När jag fick höra att tentaresultatet kommit var jag alltså väldigt beredd på att få se ett B bland mina annars riktigt bra betyg. Jag var så beredd på det att jag inte ens var nervös. Jag hade redan accepterat mitt öde.

Den här gången kom jag undan med blotta förskräckelsen. Jag låg precis på Ba-gränsen. Ett halvt poäng mindre på antingen tentan eller min PM så hade jag stått där med ett B. Som tur var lyckades jag skrapa ihop den där halva poängen som betyder så oerhört mycket. Även jag måste ha tur ibland. Tyvärr har jag väl haft så förskräckligt mycket tur nu att jag har förbrukat min dos för flera år framöver. Resterande betyg måste alltså grundas i skicklighet, inte tur. Så det är bara att komma igen till hösten och jobba ännu hårdare än innan.


Matlåda

På mitt jobb är vi fem tjejer/kvinnor/damer som äter lunch tillsammans. Än har det bara gått två dagar, men jag anar vissa tendenser. Just nu är jag yngst i gänget och har följaktligen minst avancerade matlådor. Den äldsta damen i sällskapet börjar närma sig de 60 (eller så kanske hon precis har passerat 60-årsstrecket, har inte vågat fråga än) och har två dagar i rad haft en låda med någon fancy pastarätt som hon värmt och en låda med sallad som sedan snyggt lagts upp på samma tallrik som pastan. Jag lägger också upp min mat på tallrik efter att den snurrat några varv i micron (rena lyxen jämfört med universitetet där man fint får äta ur lådan), men det som ska föreställa min lunch ser ut som rena barnmaten i jämförelse med damens vackra uppläggningar. Även om jag tycker om maten som jag har med mig känner jag mig lite smått underlägsen när jag med suktande blick tittar på damens gourmetlunch.


Långa, lata dagar

Efter tentan i onsdags har jag inte gjort särskilt mycket. Jag har varit i stallet några dagar, några dagar har jag bara legat på en solstol och andra dagar har jag inte gjort något alls. På måndag börjar jag jobba, så det gäller att ta vara på de få lediga dagarna jag har. Det är precis vad jag tänker fortsätta med nu. Så ni behöver inte oroa er, jag har inte dött. Jag är bara ledig.


Ingenting

Efter nio månader med en känsla av att man alltid kan plugga lite till så är det något alldeles speciellt att vakna upp och veta att nu finns det ingenting som man kan göra. Absolut ingenting. Sista tentan är skriven, och även om den inte gick särskilt bra så borde jag i alla fall vara godkänd (vilket jag i och för sig ser som ett litet personligt misslyckande, men ibland måste man våga att misslyckas också. Och en omtenta i augusti kändes inte så väldigt lockande om jag ska vara helt ärlig.) Det finns inte en enda bok i hela världen som jag måste läsa nu, inga övningsuppgifter att gå igenom, inga rättsfall att analysera, inga gamla tentor att svettas över. Ingenting som jag behöver ha bråttom hem till. Ingenting.

Även om jag tycker hemskt mycket om att plugga så måste jag säga att det är förbannat skönt att inte ha någonting att göra.


Äntligen tentadags!

Om lite drygt tre timmar kommer tentavakterna börja läsa upp instruktionerna för tentan. En tenta som jag har pluggat till, fem eller sex, och ibland sju dagar veckan, i snart tolv veckor. All den kunskapen ska tentas av på fyra korta timmar. I can’t wait.

Jag har pluggat och pluggat och pluggat hur länge som helst och hur mycket som helst känns det som. Jag har lärt mig skillnaden på osant intygande och urkundsförfalskning, hur man gör en gärningsculpabedömning och vem som kan vara i garantställning. Jag har varit på föreläsningar och seminarier, jag har slitit mitt hår när jag inte har förstått något och jag har blivit överjordiskt glad när jag äntligen har fått kläm på ett moment. Det har, sammanfattningsvis, varit tolv ganska omtumlande veckor, där jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan för att straffrätten är så rolig, men ändå så svår. Men oavsett hur svårt det har varit och hur dum jag än har känt mig så har jag aldrig velat ge upp, mycket tack vare min underbare lärare som gjorde seminarierna så roliga (jag kommer att sakna honom grymt mycket!). Nu, efter snart tolv veckor, vill jag bara skriva tentan och får sommarlov.

Faktum är att jag faktikst ser fram emot tentan. Jag är lite nervös (precis som man ska vara inför en tenta), men samtidigt känner jag mig väldigt lugn och avslappnad. Mer lugn och avslappnad än vad jag har känt mig under de senaste tre månaderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Det här kommer att gå bra 🙂


%d bloggare gillar detta: