Månadsarkiv: september 2010

Bakläxa

Det finns få saker som gör mig så galen som stavfel i vår kurslitteratur. Om man någon gång ska stava rätt så ska man väl ändå göra det i böcker som behandlar olika juridiska ämnen? Detsamma gäller olika grammatiska fel, sådana ska inte heller förekomma i juridiska böcker.

Visst, jag är medveten om att det i de flesta fall kanske inte är medvetna fel. Det är hemskt lätt att slinta och råka skriva ett r istället för ett t. Men sådana fel är ju jättelätta att rätta till genom en ordentlig korrekturläsning! Vi blir hela tiden påminda av våra lärare att läsa igenom våra texter en gång och vara extra uppmärksamma på olika språk- och stavfel. Detsamma borde väl även gälla professorer som skriver böcker som vi studenter ska läsa…

Annonser

Jag har inte tid att vara sjuk!

Ända sedan den 29 augusti, dagen före introduktionsföreläsningen, har jag varit förkyld. Förkylningen har gått lite upp och ner, vissa dagar har jag varit nästan helt frisk medan jag andra dagar känt mig ganska hängig. Igår morse kändes det som om förkylningen äntligen checkat ut, så glad i hågen åkte jag och jobbade. Under lunchen började jag dock känna mig lite frusen, och innan jag gick hem hade febern slagit klorna i mig.

Idag har jag följaktligen legat hemma i sängen med feber hela dagen. Eftersom jag inte tycker att jag har tid att vara sjuk just nu så har jag läst lite till och från i Rättsmedlen. Mitt enda bekymmer just nu är bara att jag hoppas att jag inte behöver befinna mig i samma febriga tillstånd när jag ska försöka använda de kunskaper som jag förhoppningsvis tillägnat mig idag. Har man tagit amfetamin för att orka plugga inför en tenta måste man tydligen (eller, i alla fall enligt ryktet om läkarstudenterna som skrev ut sådant åt sig själva för många herrans år sedan) befinna sig i samma höga tillstånd då man skriver tentan för att man ska komma ihåg vad man lärt sig. Jag vill inte behöva ha feber när jag skriver processtentan. Jag tror nämligen inte att jag är särskilt högpresterande med feber.


En liten, liten seger

Nu känns det verkligen att processrätten har dragit igång på riktigt. Det ena rättegångsspelet är helt avklarat för min del, och idag läste jag klart den sista sidan i Ekelöfs Rättegångsserie. Bara det är en liten seger i sig,för så himla många dagar har det faktiskt inte gått av den här 13-veckorskursen än. Så om det inte vore för att jag hostar och kraxar som en gammal kärring och att det är ett hemskt oinspirerande höstväder ute så skulle livet vara på topp.


En ettrig åklagare

Idag har min grupp haft huvudförhandling i brottmålet. Själv var jag bara vittne, så jag hade inte en så betungande roll denna gång (värre blir det nästa gång när jag är ombud).

Rättegångsspelen ska så mycket som möjligt likna en riktig rättegång. Det innebär såklart att den person som spelar åklagare ska försöka bevisa att den tilltalade utfört den handling som åklagaren påstår att han har gjort i gärningsbeskrivningen (i detta fall påstods den tilltalade mannen ha misshandlat sin dotter). Men, eftersom det bara är ett rättegångsspel på grundkursen i processrätt så finns det ingen anledning att dra det så långt att förhören börjar likna rena påhopp.

Dagens åklagare hade nog låtit sig inspireras lite väl mycket av amerikanska rättegångsfilmer/-serier. Han gånger var väldigt ettrig och nöjde sig ofta inte med det svar som gavs på hans frågor, utan ställde gärna samma fråga flera gånger. Förbudet mot ledande frågor under huvudförhöret var inte heller något som han ägnade särskilt stor tanke åt, och p.g.a. hans höga tempo hann rättens ordförande oftast inte ens säga till om att det var en ledande fråga innan han hade ställt nästa. Nu vann han dock inte något med sin förhörsteknik, rätten frikände den tilltalade eftersom det inte ansågs styrkt att han faktiskt hade misshandlat sin dotter på det sätt som åklagaren påstod. Så kan det gå.


Boooooring!

I varje kurs finns det något som man tycker är superspännande och något som man gärna skulle strunta i. Hittills har jag (efter att ha tagit mig igenom ungefär hälften av litteraturen) fastnat lite extra för domens rättskraft. De lite drygt hundra sidorna i boken som behandlade rättskraft bara svischade förbi, och mig hade det inte gjort något om det hade varit hundra sidor till. Men rättegångskostnad däremot, det är en helt annan femma.

Kapitlet om rättegångskostnad är ungefär sjuttiofem sidor. Jag har läst ganska exakt trettio sidor och funderar redan nu på att kanske chansa på att det inte kommer något om rättegångskostnad på tentan. Tyvärr är ju fördelningen av rättegångskostnaden ganska central, så den önskan lär knappast slå in. Eftersom jag skulle bli så grymt sur på mig själv om jag missade avgörande poäng på tentan bara för att kapitlet i boken var så tråkigt så har jag bestämt mig för att härda ut. Men med tanke på hur tråkigt det är så kan det bli ganska svårt…


Försvinn!

I vanliga fall tar det väl en tre-fyra minuter att ta sig från ingången till D-huset till tunnelbanan. Men i dessa dagar ska man inte ha bråttom. Förutom de vanliga representanterna för Läkare utan gränser och Amnesty (eller valfri annan ideell organisation) har de senaste dagarna valarbetare från alla olika partier försökt påkalla uppmärksamhet då man stressar den lilla biten från universitetet till tunnelbanan.

Jag förstår inte hur de orkar. Ibland måste det vara ganska otacksamt att stå där och försöka få kontakt med folk. Ta mig som ett exempel. Även om jag är en ganska glad och trevlig människa känner jag hur irriterad jag blir när jag inte kan få gå till tunnelbanan i fred, och gör allt jag kan för att slippa prata med någon. Jag längtar till den dag då alla hurtiga valarbetare försvinner från universietetet så att jag äntligen kan få gå till tunnelbanan i fred igen.


Upp till bevis

Om lite drygt två timmar kommer jag att sitta i universitetets rättegångssal och ha en förberedelse inför brottmålet, vars huvudförhandling äger rum på måndag. Nu är det alltså dags för oss små studenter att låtsas att vi i själva verket är mycket vana ombud eller domare. Personligen är jag kluven inför detta, då jag inte alls har tyckt att de tidigare rättegångsspelen har varit varken särskilt roliga eller lärorika. Men, man kan ju alltid ändra sig och jag hoppas att så kommer att bli fallet nu när processrättens rättegångsspel drar igång.


%d bloggare gillar detta: