Månadsarkiv: september 2010

En ettrig åklagare

Idag har min grupp haft huvudförhandling i brottmålet. Själv var jag bara vittne, så jag hade inte en så betungande roll denna gång (värre blir det nästa gång när jag är ombud).

Rättegångsspelen ska så mycket som möjligt likna en riktig rättegång. Det innebär såklart att den person som spelar åklagare ska försöka bevisa att den tilltalade utfört den handling som åklagaren påstår att han har gjort i gärningsbeskrivningen (i detta fall påstods den tilltalade mannen ha misshandlat sin dotter). Men, eftersom det bara är ett rättegångsspel på grundkursen i processrätt så finns det ingen anledning att dra det så långt att förhören börjar likna rena påhopp.

Dagens åklagare hade nog låtit sig inspireras lite väl mycket av amerikanska rättegångsfilmer/-serier. Han gånger var väldigt ettrig och nöjde sig ofta inte med det svar som gavs på hans frågor, utan ställde gärna samma fråga flera gånger. Förbudet mot ledande frågor under huvudförhöret var inte heller något som han ägnade särskilt stor tanke åt, och p.g.a. hans höga tempo hann rättens ordförande oftast inte ens säga till om att det var en ledande fråga innan han hade ställt nästa. Nu vann han dock inte något med sin förhörsteknik, rätten frikände den tilltalade eftersom det inte ansågs styrkt att han faktiskt hade misshandlat sin dotter på det sätt som åklagaren påstod. Så kan det gå.


Boooooring!

I varje kurs finns det något som man tycker är superspännande och något som man gärna skulle strunta i. Hittills har jag (efter att ha tagit mig igenom ungefär hälften av litteraturen) fastnat lite extra för domens rättskraft. De lite drygt hundra sidorna i boken som behandlade rättskraft bara svischade förbi, och mig hade det inte gjort något om det hade varit hundra sidor till. Men rättegångskostnad däremot, det är en helt annan femma.

Kapitlet om rättegångskostnad är ungefär sjuttiofem sidor. Jag har läst ganska exakt trettio sidor och funderar redan nu på att kanske chansa på att det inte kommer något om rättegångskostnad på tentan. Tyvärr är ju fördelningen av rättegångskostnaden ganska central, så den önskan lär knappast slå in. Eftersom jag skulle bli så grymt sur på mig själv om jag missade avgörande poäng på tentan bara för att kapitlet i boken var så tråkigt så har jag bestämt mig för att härda ut. Men med tanke på hur tråkigt det är så kan det bli ganska svårt…


Försvinn!

I vanliga fall tar det väl en tre-fyra minuter att ta sig från ingången till D-huset till tunnelbanan. Men i dessa dagar ska man inte ha bråttom. Förutom de vanliga representanterna för Läkare utan gränser och Amnesty (eller valfri annan ideell organisation) har de senaste dagarna valarbetare från alla olika partier försökt påkalla uppmärksamhet då man stressar den lilla biten från universitetet till tunnelbanan.

Jag förstår inte hur de orkar. Ibland måste det vara ganska otacksamt att stå där och försöka få kontakt med folk. Ta mig som ett exempel. Även om jag är en ganska glad och trevlig människa känner jag hur irriterad jag blir när jag inte kan få gå till tunnelbanan i fred, och gör allt jag kan för att slippa prata med någon. Jag längtar till den dag då alla hurtiga valarbetare försvinner från universietetet så att jag äntligen kan få gå till tunnelbanan i fred igen.


Upp till bevis

Om lite drygt två timmar kommer jag att sitta i universitetets rättegångssal och ha en förberedelse inför brottmålet, vars huvudförhandling äger rum på måndag. Nu är det alltså dags för oss små studenter att låtsas att vi i själva verket är mycket vana ombud eller domare. Personligen är jag kluven inför detta, då jag inte alls har tyckt att de tidigare rättegångsspelen har varit varken särskilt roliga eller lärorika. Men, man kan ju alltid ändra sig och jag hoppas att så kommer att bli fallet nu när processrättens rättegångsspel drar igång.


”Då går vi vidare, då!”

Redan från dag ett får jur studs höra att det är viktigt att använda ett korrekt juridiskt språkbruk. Men, för dens skull ska vi inte krångla till det för mycket och använda svåra ord som vi inte riktigt förstår innebörden av (en av mina lärare på JIKen förbjöd oss t.o.m. att använda vissa ord, eftersom vi inte kunde förstå vad de betydde så tidigt på utbildningen) utan hellre hålla oss till ett tämligen simpelt språk. Med tiden lär man sig nämligen hur man ska använda de fina, krångliga juridiska orden.

Ett sätt som vi får lära oss detta på är såklart att lyssna på våra föreläsare. Dessa är oftast av väldigt skiftande karaktär och använder olika stilnivåer då de pratar. Slang är dock inget som man brukar få höra så ofta, likaså brukar de inte använda uttryck som är vanliga i talspråk. Därför satte jag nästan kaffet i halsen idag när dagens föreläsare på äkta stockholmsmanér avslutade var och varannan mening med ”då” och dessutom slängde in några ”liksom” där det passade. Jag antar att just detta språkbruk inte är något som vi ska anamma.


Let’s fly away

Sverige är ett väldigt bra land att bo i. Men, när någonting händer i ens familj och de bor i ett annat land är det faktiskt inte så roligt att bo här. Då skulle jag väldigt gärna lämna Sverige.


Små, roliga uttryck

Som jur stud får man läsa otaliga sidor juridisk litteratur. Ofta kan språket i böckerna tyvärr vara onödigt invecklat och högtravande. Därför är det alltid kul att få läsa böcker där författarna använder sig av lite vardagligare uttryck. Huvuddelen av litteraturen på processrätten utgörs av Ekelöfs klassiker ”Rättegång”, och i de böckerna kan man ofta hitta små roliga uttryck. Bara för en liten stund sedan läste jag ”[v]isar parterna ingen tendens att vilja … rensa upp i denna djungel”. Det är sådana små saker som gör det lite roligare att sitta och läsa i många, långa timmar.


Det är verkligen inte lätt när det är svårt

Det är inte lätt när det är svårt. Och det är fan inte lätt när allting går emot en. Jag som såg fram så mycket mot processrätten har under kursens tre första dagar bara haft motgångar. I måndags var jag superförkyld och kunde knappt tänka, igår var jag av någon helt oförklarlig anledning sjukt trött när jag vaknade och kom knappt ur sängen och idag var det nedrivna kontaktledningar så att pendeltågen inte gick. Till på köpet känner jag mig bara sjukare och sjukare för var dag som går.

I söndags kväll var jag så laddad och tyckte att det skulle bli så kul att börja plugga igen. Nu, tre dagar senare, skulle jag gärna dra täcket över huvudet och aldrig kliva ur sängen igen. Och då är det ta mig sjutton inte lätt att plugga processrätt.


%d bloggare gillar detta: