Jur studs är ett släkte för sig

Idag har jag varit på en av de bästa föreläsningarna någonsin på juristlinjen. Ironiskt nog hade den inte alls med juridik att göra egentligen, utan den handlade om retorik. Kvinnan som föreläste visste precis vad hon pratade om och lyckades göra det till ett rent nöje att lyssna på henne. Det var faktiskt riktigt synd att så många platser i föreläsningssalen gapade tomma, för det här är en föreläsning som jag helt säkert vet att jag kommer ha nytta av i framtiden, oavsett var jag hamnar.

 

Denna föreläsning var en förberedelse inför de muntliga redovisningar av våra PM som vi ska ha senare i veckan. De PM som vi skrivit individuellt ska redovisas i grupp. För bara några terminer sedan var inte bara redovisningen, utan även författandet av själva pro memorian ett grupparbete. Varje PM skrevs då av fyra-fem personer tillsammans, men efter kritik från studenterna har man nu övergått till individuella PM (trots att lärarnas arbetsbelastning därmed ökade mångfalt). En annan bidragande orsak till att grupparbetet slopades var också att lärarna tydligen fick lägga väldigt mycket tid på att medla i konflikter mellan studenter i PM-grupperna, eftersom jur studs är väldigt dåliga på att hålla sams.

 

Juriststudenter är lite speciella. Jag har aldrig mött så många oerhört starka viljor som på juristlinjen. Alla, eller i alla fall de flesta, verkar tro stenhårt på sig själva och vägrar inse att de faktiskt kan ha uppfattat en text på fel sätt eller tolkat en regel på ett annat sätt än vad som är avsett. Att de kan ha fel finns helt enkelt inte på världskartan.

 

Ödmjukhet verkar vara en egenskap som många jur studs saknar. Även om jag ganska ofta är säker på att jag har rätt (efter fem och en halv termin på juristlinjen så kan jag faktiskt både läsa och dra egna slutsatser) så är jag inte den som envist håller fast vid min ståndpunkt om jag möter någon som har bra argument för att jag har fel. Jag kapitulerar inte direkt bara för att någon säger att jag har fel, men om mina argument inte räcker till och det visar sig att jag faktiskt har fel så är jag inte sen att erkänna det. Jag är så säker i mig själv att jag kan erkänna att jag har fel utan att världen går under för det.

 

När flera personer, som alla tror att de själva har den rätta lösningen på en uppgift ska skriva en PM tillsammans kan det bli problem. Finns det avvikande meningar i gruppen och ingen är villig att omvärdera sin egen uppfattning förstår jag att det kan uppstå konflikter. Vad jag inte förstår är varför det ska vara så himmelens svårt att lösa dessa konflikter. Det är ju ändå vuxna människor vi pratar om. Kanske är det helt enkelt bara nästan uteslutande oerhört självsäkra besserwissers som vågar söka till juristlinjen. Eller så är det så att vissa delar av jur studs mentala utveckling avstannade på dagisnivå.

 

Oavsett vilket så vågar jag nog påstå att jur studs är ett släkte för sig.