Kategoriarkiv: Livet på universitetet

Favorit i repris – Det var en gång ett fossil, en historiker och en tråkmåns

2009/10/15

I morgon har jag årets sista seminarium på förmiddagen och årets sista föreläsning på eftermiddagen. Nästa gång jag behöver infinna mig på universitetet är först den sjunde januari då det är dags för den sista undervisningen på C3:an före tentan.

Under de (nästan) tre terminer som jag avverkat hittills har jag haft en hel del föreläsningar med flertalet olika föreläsare. Den stora merparten av dem har varit duktiga på det de gör, vilket har gjort det både lärorikt och trevlig att lyssna på dem, medan vissa kanske borde försöka få andra arbetsuppgifter eftersom storföreläsningar nog inte riktigt är deras grej. Efter alla dessa föreläsningar har jag börjat urskilja ett mönster bland föreläsarna, de flesta verar vara stöpta i någon utav följande former.

§  Fossilet. Kvarleva från svunna tider som säkerligen har traskat omkring i Juridicums korridorer sedan avtalslagens tillkomst år 1915. Ingen vet egentligen varför de är kvar, dem själva inberäknat. Tycker att allt var bättre förr och är emot modernisering av lagarna (varför ändra ett vinnande koncept liksom?). Vägrar envist att använda Power Point-presentationer för att förenkla för studenterna eftersom datorn är en hemsk modernitet som vi skulle klara oss lika bra utan. Ses ofta tillsammans med historikern bläddrandes i lagböcker från 1800-talet.

§  Historikern. Ägnar åtminstone första timmen av en tvåtimmarsföreläsning till att förklara den historiska bakgrunden till ämnet som ska behandlas. Jämför gärna med den historiska utvecklingen i andra länder och anser att kursen i rättshistoria är den viktigaste på hela utbildningen och därför borde omfatta 30 hp. Minst.

§  Klämkäcka energiknippen. Detta är ofta en kvinna i medelåldern som förtvivlat försöker framstå som ung och levande och som vill att alla ska tycka att just hennes ämne är det roligaste i hela världen. Hon gestikulerar vilt och förflyttar sig över hela hörsalen medan hon pratar, eftersom det är enda sättet för henne att få utlopp för sin energi.

§  Lagtextnissen. Minst hälften av föreläsningstiden ägnar lagtextnissen åt att, just det, läsa lagtext. Eftersom lagtextnissen har sitt arbetsrum vägg i vägg med historikern så ägnas en stor del av den andra halvan av tiden åt att berätta historian bakom just lästa lagtext. Eller att förklara paragrafens innehåll genom att läsa lagtexten en gång till.

§  Pajasen. Har ofta föreläsning i det tråkigaste av tråkiga ämnen, och måste, för att hålla sig själv vaken, ta alla tillfällen i akt att dra en rolig historia eller berätta en knasigt exempel. Tyvärr är det oftast bara föreläsaren själv som skrattar för att det är roligt eftersom det som han berättar ofta inte är roligt utan bara ett exempel på dålig juristhumor.

§  Sagoberättaren. De klämkäcka energiknippenas motsats. En lugn och trygg person som med inlevelse lotsar studenterna genom föreläsningen likt en saga. Först introduceras ämnet, sedan byggs handlingen och konflikter upp och vilka får sin lösning i slutet, tillsammans med en trevlig liten sensmoral som man kan ta med sig till tentan.

 §  Tråkmånsar. Släpar sig in i föreläsningssalen minuten innan föreläsningen är tänkt att börja och talar monotont och utan uppehåll i exakt 45 minuter, då det bryts för rast. Fortsätter efter exakt 15 minuters paus i 45 minuter till i samma stil och märker inte ens att hälften av studenterna aldrig kom tillbaka efter rasten, och att hälften av de kvarvarande studenterna sitter och sover under föreläsningen.

 §  X2000. Likt en stormvind drar denna föreläsare in i hörsalen och sätter upp ett högt tempo redan från början. De stackars studenterna får kramp i handleden efter en kvart av höghastighetsantecknande men hinner ändå inte ens skriva av stödorden på Power Pointen. Slutar gärna en kvar före utsatt tid, vilket studenterna är mycket tacksamma för då de är lika utmattade som efter ett maratonlopp. Umgås oftast med något klämkäckt energiknippe eftersom ingen annan orkar hänga med i hans tempo.

Annonser

Delad glädje är dubbel glädje

Det finns ett ordspråk som nog de allra flesta känner till. Delad glädje är dubbel glädje. I de allra flesta fall stämmer det. Men inte på juristlinjen.

De senaste två och ett halvt åren har jag pluggat på juristlinjen, och det är klart att jag fått uppleva både motgångar och framgångar. Självklart har jag varit arg, ledsen och besviken när en resultatet från en tenta eller en PM kommit och jag inte fått det betyg som jag tycker att jag förtjänar. Det har dock aldrig hindrat mig från att vara glad för att någon av mina kompisar lyckats. Jag är inte en person som går och tycker synd om mig själv när jag kan glädjas åt andra. Alltså, visst tycker jag synd om mig själv en stund, men det är inget som jag låter gå ut över någon annans glädje. Jag vill inte beröva någon deras glädje över ett bra resultat genom att älta mitt misslyckande.

Tyvärr fungerar inte alla på det sättet. Idag kom PM-resultaten från skatterätten. Jag är så himla nöjd med mitt resultat, jag blev så glad när jag såg min poäng att jag ville göra någon slags segerdans. Jag är inne i en ganska tung period just nu, så därför kändes det extra bra att faktiskt få lyckas med en PM som jag varken tyckte var särskilt rolig, intressant eller lätt (men som jag trots det la ner väldigt mycket tid på). Tråkigt nog verkar det inte vara så många som vill dela den glädjen med mig, utan istället vill de tjura över att de inte lyckades lika bra.

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje. Ibland är det bättre att fira själv.


Sänk kraven!

Vår PM-redovisning startade med ett litet pep-talk. Läraren började nämligen med att berätta för oss hur bra hon tyckte att våra PM var och att vi alla hade mycket bra förutsättningar för att bli väldigt bra jurister i framtiden. I det ögonblicket såg säkert halva gruppen fyra fräscha poäng (högsta poäng på själva skrivdelen av den här uppgiften) bokföras på poängkontot inför tentan. Men, så är det inte alls säkert att det blir, för i nästa stund sa läraren att även om hon tyckte att vi var hemskt duktiga så skulle vi inte ställa för höga krav på oss själva och inte bli så ledsna om vi inte fick tre eller fyra poäng på den våra PM. Hon sa uttryckligen att det kanske vore bra om vi sänkte kraven på oss själva.

 

Hon har helt rätt. Många, inte minst jag själv, skulle må mycket bättre om vi sänker kraven. Det är dock lättare sagt än gjort. Jag har ett väldigt bestämt mål med min juristutbildning, och jag vet att även med toppbetyg kan det bli väldigt svårt att nå dit. Höga betyg kommer inte garantera att jag når dit jag vill, men de kommer troligtvis göra det lite lättare. Därför kommer jag fortsätta att ställa höga krav på mig själv. Och faktum är att om jag inte får minst tre poäng på min PM så kommer jag att bli ganska ledsen.


Jur studs är ett släkte för sig

Idag har jag varit på en av de bästa föreläsningarna någonsin på juristlinjen. Ironiskt nog hade den inte alls med juridik att göra egentligen, utan den handlade om retorik. Kvinnan som föreläste visste precis vad hon pratade om och lyckades göra det till ett rent nöje att lyssna på henne. Det var faktiskt riktigt synd att så många platser i föreläsningssalen gapade tomma, för det här är en föreläsning som jag helt säkert vet att jag kommer ha nytta av i framtiden, oavsett var jag hamnar.

 

Denna föreläsning var en förberedelse inför de muntliga redovisningar av våra PM som vi ska ha senare i veckan. De PM som vi skrivit individuellt ska redovisas i grupp. För bara några terminer sedan var inte bara redovisningen, utan även författandet av själva pro memorian ett grupparbete. Varje PM skrevs då av fyra-fem personer tillsammans, men efter kritik från studenterna har man nu övergått till individuella PM (trots att lärarnas arbetsbelastning därmed ökade mångfalt). En annan bidragande orsak till att grupparbetet slopades var också att lärarna tydligen fick lägga väldigt mycket tid på att medla i konflikter mellan studenter i PM-grupperna, eftersom jur studs är väldigt dåliga på att hålla sams.

 

Juriststudenter är lite speciella. Jag har aldrig mött så många oerhört starka viljor som på juristlinjen. Alla, eller i alla fall de flesta, verkar tro stenhårt på sig själva och vägrar inse att de faktiskt kan ha uppfattat en text på fel sätt eller tolkat en regel på ett annat sätt än vad som är avsett. Att de kan ha fel finns helt enkelt inte på världskartan.

 

Ödmjukhet verkar vara en egenskap som många jur studs saknar. Även om jag ganska ofta är säker på att jag har rätt (efter fem och en halv termin på juristlinjen så kan jag faktiskt både läsa och dra egna slutsatser) så är jag inte den som envist håller fast vid min ståndpunkt om jag möter någon som har bra argument för att jag har fel. Jag kapitulerar inte direkt bara för att någon säger att jag har fel, men om mina argument inte räcker till och det visar sig att jag faktiskt har fel så är jag inte sen att erkänna det. Jag är så säker i mig själv att jag kan erkänna att jag har fel utan att världen går under för det.

 

När flera personer, som alla tror att de själva har den rätta lösningen på en uppgift ska skriva en PM tillsammans kan det bli problem. Finns det avvikande meningar i gruppen och ingen är villig att omvärdera sin egen uppfattning förstår jag att det kan uppstå konflikter. Vad jag inte förstår är varför det ska vara så himmelens svårt att lösa dessa konflikter. Det är ju ändå vuxna människor vi pratar om. Kanske är det helt enkelt bara nästan uteslutande oerhört självsäkra besserwissers som vågar söka till juristlinjen. Eller så är det så att vissa delar av jur studs mentala utveckling avstannade på dagisnivå.

 

Oavsett vilket så vågar jag nog påstå att jur studs är ett släkte för sig.


Helg?

Klockan är nu straxt efter sex en fredagskväll. För de flesta yrkesverksamma människor betyder det att ännu en jobb-vecka är slut och att två lediga dagar ligger framför dem. (Jo, jag vet att verkligheten nog kanske inte ser ut så på många stora affärsjuridiska byråer, men de räknas inte.) Det är en av de saker som jag saknar som student. Att på fredag kväll kunna säga att nu är det helg. Nu ska jag inte jobba på två dagar, utan göra andra saker istället.

För mig infinner sig nästan aldrig den där riktiga helgkänslan. Oavsett hur mycket jag har pluggat i veckan så kan jag alltid plugga lite till i helgen. Saken blir inte bättre av att jag är ganska dålig på att verkligen skilja mellan pluggtid och ledig tid. I och med att det är så flexibelt att studera så klarar jag inte, hur mycket jag än försöker, att dela upp dagarna i en pluggdel och en del när jag gör andra saker (och tro mig, jag har verkligen försökt). Att aldrig vara helt ledig (med undantag för sommaruppehållet såklart) är något som jag har lärt mig att leva med. Men ibland längtar jag verkligen efter att få börja jobba och (förhoppningsvis) kunna lägga undan jobbet på fredag kväll och inte ta fram det igen förrän på måndag morgon utan att få dåligt samvete.


Saker förändras

Jag är inget stort fan av universitetbiblioteket. En period under den andra terminen på juristlinjen satt jag ofta där tillsammans med kompisar och pluggade. Favoritplatsen var på övre våningen, där det fanns sköna fåtöljer gömda bakom en bokhylla. Där var det så avskiljt så man kunde till och med prata lite utan att någon märkte det.

I måndags skulle jag för första gången sen en dags tentaplugg på slutet av termin tre sätta mig i biblioteket och plugga med en kompis. Döm om min förvåning när hela plan två helt plötsligt blivit en tyst zon. När hände det egentligen? Jag som hade siktet inställt på de två fåtöljerna (om jag ens hittar dit igen), men det gick ju inte så bra. Om min duktiga sitta-i-biblioteket-period ska fortsätta måste vi hitta något nytt, mysigt ställe att sitta på.


Konkurrensen blir bara hårdare och hårdare

Det märks att jag börjar närma mig slutet av juristutbildningen. När den här terminen är slut är två tredjedelar av utbildningen och hela grundnivån avklarad. I och med det blir vi studenter intressanta för byråerna, eftersom vi då är tillräckligt ”duktiga” för att kunna söka sommarnotarietjänster och kanske få vårt första jobb där vi faktiskt får syssla med riktigt juridik.

Det är en stor efterfrågan på sommarnotarieplatser, men utbudet är inte tillräckligt stort för att möta efterfrågan. Jag, som har bra betyg, börjar fundera på om mina betyg verkligen räcker för att jag ens ska få komma på intervju. Konkurrensen om varje plats är stenhård, och då konkurrensen ökar så ökar tyvärr även betygshetsen och skitsnacket. Alla vill ha de bästa betygen, de bästa referenserna och de bästa arbetslivserfarenheterna. Då drar sig vissa inte för att baktala andra, hur nu det skulle hjälpa dem att få jobb på en byrå. Fast vad vet jag, de kanske har en riktigt bra plan som jag inte förstår mig på.


%d bloggare gillar detta: