En passionerad lärare är en bra lärare

Eftersom jag inte gick på efterfesten igår vaknade jag halv åtta imorse och var förhållandevis klar i huvudet. Efter en snabb frukost tog jag vid där jag avslutade igår, nämligen vid påföljder av avtalsbrott inom köprätten. Inte inte allt för spännande ämne, om jag ska vara helt ärlig, men det finns förstås värre.

 

När jag gick på högstadiet och historia var nästa ämne var uttråkningsdöden alltid nära förestående. Enligt mig, som alltid har tyckt om matematik, fanns det inget tråkigare ämne än historia. Då jag fick veta att jag skulle vara tvungen att läsa två kurser i historia på gymnasiet tänkte jag funderade jag på att välja bort mitt specialutformade juridikprogram mot ett naturvetenskapligt sådant. Intresset för juridiken och samhällskunskap gick dock segrande ur striden, så jag skulle vara tvungen att stå ut med närmare 200 undervisningstimmar i historia. Jag insåg redan från början att det skulle bli svårt, men på något sätt skulle jag väl klara av det.

 

Ack så jag bedrog mig. På gymnasiet fick jag den bäste historieläraren som någonsin vandrat på denna jord, en bestämd man som med sin passion för ämnet lyckades få även mig att tycka att historia var det roligaste ämnet av alla (ja, så till den milda grad att matten ramlade ner från sin tidgare ohotade första plats). Faktum är att det hela slutade med att jag alldeles frivilligt (och faktiskt på min fritid, eftersom jag annars inte skulle ha varit i skolan de där tre timmarna i veckan) valde att läsa historia C.

 

Vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, att lärare betyder oerhört mycket. Lärare är ett väldigt viktigt yrke, och det behövs fler lärare som verkligen brinner för att undervisa i sitt ämne. Det gäller inte bara på grundskolan och gymnasiet, utan även på universitetet. Även på universitetet behövs personer som tycker om att undervisa och älskar de ämnen som de undervisar i. Hittills har det varit lite sisådär med föreläsarna. Vissa har varit riktigt bra, andra riktiga stolpskott. En som dock var oerhört bra och som jag nog kommer att ha som referensram ganska länge är en herre som höll i väldigt många föreläsningar när jag läste folkrätt. Personen i fråga visste verkligen vad han talade om och han var verkligen angelägen om att alla skulle förstå vad han menade. Ibland svävade han ifrån ämnet lite, men det märktes att hans små utsvävningar berodde på att han tyckte att det han föreläste om var roligt. Då kan man faktiskt tolerera lite små parenteser.